Bröderna Lejonhjärta, here we come!

Nangijalalekplatsen, inspirerad av Astrid Lindgrens sagor i allmänhet och ovan nämnda bröder i synnerhet, är väl på papperet en av Malmös mest lovande lekplatser. Läser vi Malmö stads minst sagt målande beskrivning byggs onekligen taggen upp. Det pratas om portaler, stenlagda bäckar, barkflisgångar (!) och blommande ängar.

Fint så.

Men det som möter en är snarare någon sorts kuslig post-apokalyps.

Det känns nästan lite spöklikt eller rentav nukleärt. ”Så det var här bomben föll”, tänker man (se bilden på ”gårdshusen” nedan).

Insert random skämt om nukleära grejer.

Visst finns det utrymme för tidsfördriv här med (förvisso trötta) trähästar, habil gunguppsättning och en rad mindre timmerkåkar som det går att leka kurragömma i.

Orkar man sedan ta sig upp för backen (som Malmö stad strategiskt och eufemistiskt väljer att benämna som berg) hittar vi Nangijalalekplatsens stora monument: en reslig rutschkana i formen av en drake. Katla, ni vet.

Utsökt vy från kullens topp.

Men det är summa summarum en stukad sagogestaltning vi har att göra med här. Lite matt i lacken.

Det ligger tömda Doritos-påsar och krossade burkar i varje buske och det mesta känns övergivet och styvmoderligt behandlat där den största drawbacken (enligt kidsen själva) är att det inte går att klättra i tornen (se bilden högst upp) på ett vettigt sätt.

Nej, bättre ställen hittar vi.