Håll i hatten, som det heter.

Det kvittar egentligen hur munter du är innan, det spelar som ingen roll. För även om du kommer upp ur rulltrapporna visslande med råg i ryggen, i jovialiskt mood och med hopp om livet är allting på väg att förändras. Och det handlar om sekunder.

Vinden vid Hyllie Station är till lika stora delar förödande som humörförstörande som karaktärsdanande. Tar du dig igenom det 50-talet meter (som väl är torgets omfång) utan att tappa huvudet och förlora förståndet är du värd medalj. Ett pris (”du klarade den för-e-bannade pissvinden!”) för Malmö stad att instifta, månne.

När det piskar som mest (vilket det gör alldeles för ofta) är det som att stå och ensamt brösta hela jordklotets ackumulerade vindkvot. Du tar dig knappt fram, ju. Det viner och slår och trycker och dånar. Runt omkring dig studsar svordomar, könsord, uppgivna suckar, ynkliga kvidandet och frustrerande vrål som i sig utan problem skulle kunna vara underlag för pockettjock ”därför hatar jag livet”-parlör redo för instant utgivning.

Även vägskyltarna har gett upp.

Det finns ett före och efter med Hyllie Station.

Se till att alltid hålla dig till före.

Och om du någonsin måste kliva av eller på stationen i Malmös mest hånfulla turbintillhåll rekommenderas både korstecken och något stärkande för att ta dig igenom eländet och komma ut på andra sidan som (någorlunda) samma människa som du var innan.